När Pierre kom till ridskolan var jag riktigt liten men tuff så fick rida honom på ridlägret på sommaren och blev genast förälskad i denne pigg, skygga lilla ponnyn

Han var importerad från Irland där han antagligen blivit misshandlad då han var extremt skygg när han kom, framför allt om huvudet något som hängde med hela livet även om det blev bättre med åren, han var även bakskygg och spolplattan var ingen hit.

Han fick inte vara på Ridskolan många år innan han fick spatt och skulle avlivas, men ett samtal ändrade allt och med en lyckad operation fick han 7 år extra.

2005 började jag rida Pierre, det var då det besatämdes att han skulle få komma ut och hopptävla igen, dock inga högre höjder men det spelade oss ingen större roll, bara att få komma ut och tävla var tillräckligt stort.

Pierre var nog en av de snällaste hästar jag träffat, dock lite skygg och ibland kunde han använda det när barnen kom in för att slippa bli borstad. Men i ridningen var han alltid en pärla, och han var helt klart en alldeles perfekt första ponny att ge sig ut på, stabil och försökte alltid med sitt bästa vilket resulterade i en heldel priser.

Han var väl kanske inte direkt någon dressyrponny men några rosetter där med fick han men det var hoppning som vi framförallt gillade både två.

2008 red vi vår sista tävling tillsammans vilket var en lokaltävling hemma i hoppning, det var en perfekt sista tävling då vi tog hem första priset i bägge klasserna

2009 fick han vandra vidare till de evigt gröna ängarna då hans spatt hade kommit tillbaka igen och det inte fanns något mer vi kunde göra, veterinärerna var dock väldigt imponerade över hur länge han hållit sig fräsch då operationen han fick inte görs längre, den gav för dåliga resultat